Annika Zetterström – Floem

Vernissage 9 oktober 2021 kl 13:00 - 15:00

Tankar kring naturen – det levande systemet

Att stinknävan som är en så rar blomma kan ha ett så fult namn. Mamma lärde mig namnen på ängsblommorna vi plockade under promenaderna i kvällningen på landet. De vi inte kunde artbestämma på plats, sökte vi upp i Björn Ursings tummade flora. Naturintresset har följt med mig sedan jag var liten. I sänglampans ljus läste jag seriesamlingen Naturens under. Jag försjönk i serierutornas berättelser om de mest fantastiska fenomen i djur- och växtvärlden. Min bror hade flera nummer och jag fick låna. Jag minns hur rädd jag var för tvestjärtar som liten. Det hände att jag glömde badhandduken ute under natten och det var sedan med hjärtat i halsgropen och med ett pincettgrepp som jag skakade handuken med utsträckt arm, en bra bit ifrån mig. Beredd att hoppa undan om de blanka krypen dök upp. Jag tyckte om att sova i tält, men höll händerna för öronen hela natten så att ingen tvestjärt skulle krypa in.

För mig är naturen i sig varken god eller ond. Men ändå finns där det som är ömt vårdande och det som är brutalt våldsamt. Naturen i sig är inte dömande. Det finns inte en naturens ande som väntar på att straffa människan, den felande människan. Människan är däremot i ett utsatt läge, helt beroende av naturen för sin överlevnad. Hon är bara en del av allt det levande som tillsammans bildar den komplicerade väv som bär upp, nästlar sig in och håller samman det ekologiska systemet. Livet på jorden kan fortgå alldeles utmärkt utan människans existens. Naturkatastrofer, inlandsisar, arters utdöende har passerat, men livet har ändå gått vidare. Längre fram, förmodligen långt fram i tiden, när solen dör, då är det slut. Det tar 8 minuter för solens strålar att ta sig fram till jorden. Det är den fördröjning vi får räkna med innan faktum når oss, om vi finns kvar.

Naturen finns också inom oss. Jag tänker på tarmflorans bakteriekultur och på förkylningsvirus som vårt immunförsvar kämpar mot. Den mikroskopiska världen pågår samtidigt som vi lever i den för oss synliga världen. Där vi kan gå ut i landskapet och ta in den söta doften av en blommande rönn. När vi inser vår sårbarhet öppnas möjligheten för en mer ödmjuk inställning till livet och jag menar då inte bara vår egen arts överlevnad. Filosofen Friedrich von Schelling, som förknippas med den tyska idealismen och romantiken, poängterade att liv är mer krafter än materia. Motpolerna attraherar varandra. Liv finns t o m i stenarna fast i låg grad, men ändå liv. Vad som finns bortom livet vet jag inte. Det kan vara tomheten, tystnaden. En väntan på inget.

Annika Zetterström