LUCAS NAGEL

Verken i Portraits and Landscapes rör sig i ett gränsland där kropp och landskap flyter samman. De framträder som organiska formationer – veckade, skiktade och geologiskt laddade – där linjen fungerar både som konstruktion och erosion. Det som först ter sig abstrakt öppnar sig gradvis mot något kroppsligt, något som andas.

Målningarna, uppbyggda genom collageartade processer, bär spår av både uppbyggnad och nedbrytning. Ytor skapas, bryts upp och omformas, och linjer skär genom färgfält i rytmer som för tankarna till topografiska kartor och anatomiska snitt. Här uppstår en central förskjutning: landskapet framträder som kropp, och kroppen som landskap.

Skulpturerna i wellpapp fördjupar denna undersökning i tre dimensioner. Genom synliga lager och upprepade strukturer växer former fram som tycks organiska snarare än konstruerade. De spiralformade och koncentriska uppbyggnaderna leder blicken inåt, mot ett centrum som förblir undflyende. Konstruktionen exponeras och blir en del av verkets språk – en påminnelse om form som process, tid och förvandling.

Utställningen kretsar kring hur identitet och omgivning uppfattas och formas. Genom att låta porträtt och landskap överlappa upplöses gränsen mellan det inre och det yttre. Landskapet blir psykologiskt, porträttet topografiskt. Referenser till stratigrafi – läran om jordens lager – speglas i tanken om människan som uppbyggd av erfarenheter, minnen och spår.

Här ställs frågor som förblir öppna: Var är landskapet? Var är porträttet? I verken blir dessa kategorier instabila. I stället framträder bilder som befinner sig i ständig rörelse, där lager vecklas in i varandra och betydelser förskjuts.

Portraits and Landscapes kan läsas som en poetisk undersökning av hur yttre och inre rum speglar varandra. Inte som avbildningar av världen eller människan, utan som former där de båda sammanfogas. I dessa lager och förskjutningar uppstår en tanke: kanske är ett porträtt ytterst ett landskap – en noggrant tecknad topografi över en enskild existens.