JOHAN SUNDGREN

Historien lever i gatans energi

Istanbul framkallar några salta tårar vid varje återkomst. Det är känslan av att komma hem, barndomsminnen av högljudda släktmiddagar, gassande sol och svala stengolv. Det är triumfen, minnet av att erövra min egen stad. Livliga krogstråk, nattklubbar och politiska motståndsfickor i de kvarter som, enligt tidigare utsagor från välmenande familjemedlemmar, endast kunde besökas med livet som insats.
Där skapade jag mig ett nytt liv.
Istanbul snärjer sina människor. Sina invånare, besökare och beundrare. Staden bjuder förbehållslöst på skönhet, prakt, avgaser, väldighet, medellöshet, överflöd, skyskrapekluster och förfallna glimtar av fornstora dar.
Istanbul är upphöjd och besjungen av sina beundrare. Porträtterad i alla konstdiscipliner –  av sina – men också flera utländska fotografer som genom åren återkommit till, eller bosatt sig i, världsmetropolen.
Jag befinner mig i Stockholm, ser bilderna och känner mitt eget Istanbul i de frusna ögonblicken: Vardagen. Mitt i rusningstrafiken med en cigg i mungipan. Hårt arbetande för en spottstyver. Förlorad i tankar vid en teservering. En kyss i natten.
Och så de rödtonade bilderna på tillsynes odramatiska platser där liv skördats i terrorattentat de senaste åren. Istanbul bjuder förbehållslöst på platser med en historia där blodet omedelbart spolats bort.
Jag minns en varm sommarkväll på en uteservering i stadsdelen Beyoglu. Alldeles nära en av dessa gatstumpar där det under våren dödats flera personer i ett misstänkt IS-dåd.
”Terroristerna har skapat en känsla av att de kan komma åt oss var som helst”, sade en bekant i sällskapet. Bara några dagar tidigare hade den blodiga IS-attacken mot stadens största flygplats sänt chockvågor över världen.
”Vi har ingen gemensam traumabearbetning med stora sorgmanifestationer”, sade en annan vän. Ett par veckor senare skulle stridsflygplan mullra över denna och andra stadsdelar. Pansarfordon rulla på gatorna i ett misslyckat försök till statskupp. Men om det visste vi inget just då.
Johan Sundgren fångar vardagen på gatan under en händelserik och dramatisk tidsepok i Turkiets historia. Där det borde finnas spår, syns ingenting. I minnesmärkenas ställe hörs flyktiga röster och slagord. ”Vi glömmer aldrig.” ”Vi vägrar vänja oss.”
Men i ett land i ständig turbulens återuppstår vardagen blixtsnabbt. Det måste vara så. Historien lever i gatans energi, i blickarna, bönen, rusningstrafiken, de försjunkna tankarna och anletets svett.

Ülkü Holago
journalist